Krönika 1

Första Krönikan


Den heliga Eukaristin – ”Att äta Guds kött”



I en genomgång av den Katolska kyrkans läror och en jämförelse mellan dem och Bibeln, kan man undra varför jag väljer detta ämne – den romersk-katolska tolkningen av Herrens måltid (mer känd som ”nattvarden”) – som den första delen av de katolska krönikorna. De flesta protestanter skulle troligen förvänta sig att jag skulle ta upp de, som de anser, mer uppenbara avstegen från bibelns grund – såsom tillbedjan av och bön till Jungfru Maria, påvens ofelbarhet, skärselden och bön för de döda, eller Katolska kyrkans bakgrund i att tortera och bränna sådana som anklagats för kätteri och den typen av saker.


Men jag tror att vi behöver gå till själva roten i denna första artikel, innan vi börjar utforska de olika grenarna i den Romersk-katolska kyrkans lära och praktik. Och vilken katolik som helst, som har den minsta kännedom om sin kyrka, vet att själva kärnan i varje sammankomst (känd som ”mässan”) är den ”heliga eukaristin”.


Eukaristin

Ordet ”Eukaristi” är ett grekiskt ord som betyder ”tacksägelse”. I evangeliernas återgivning av den sista måltiden beskrivs att Jesus ”tackar” (Gud) innan han bryter brödet (Luk 22:19) och därför blev detta ord namnet på Herrens måltid i den tidiga Katolska kyrkan. Idag är det vanligare att ordet förknippas med elementen i nattvarden, särskilt hostian eller ”oblaten”, även om själva ceremonin fortfarande kallas för ”den heliga eukaristin”.


Nu kanske ni undrar varför jag lägger så mycket tid och kraft på att förklara något så ofarligt som den ceremoni som är känd över hela världen som nattvarden. Om du någonsin har varit i en kyrka (protestantisk eller katolsk), så har du troligen deltagit i en nattvardsgudstjänst. Varför bråkar jag så mycket med detta om bröd och vin, då? Varför? Därför att det är där likheten upphör mellan evangeliska nattvardsgudstjänster och den Romersk-Katolska mässan – vid brödet och vinet!


Transubstantiation

Det arton bokstäver långa ordet ovan är ett komplett teologiskt uttalande i sig själv... men också namnet på en lära ur vilken den mest häpnadsväckande uppsättning trosföreställningar och praxis som man har undervisat om i religionens namn. Väldigt, väldigt få känner till vad den Romersk-katolska Kyrkan faktiskt tror och lär angående detta ämne och jag är övertygad om att än färre katoliker själva inser vad de tar del i. Från deras tidigaste barndom är ”detta är Kristi kropp” det enda de någonsin hört när prästen allvarsamt lagt oblaten på deras tunga. När de växte upp var det en så naturlig och normal del av det religiösa livet att de aldrig ens ifrågasatte det faktum att Jesus Kristus själv lades i deras mun!


Det kanske kan vara svårt att tro men det är exakt det som ”transubstantiation” bokstavligen betyder. Den Romersk-katolska Kyrkan lär sin hjord att brödet och vinet som används i Mässan faktiskt, och fysiskt, förvandlas till Jesu Kristi kropp och blod efter prästens välsignelse under liturgin (ceremonin). Även om redan detta gör dig chockad så är det bara början då innebörden och de praktiska slutsatserna av denna lära är mer än häpnadsväckande.


Exklusiv auktoritet

Till exempel lär Romersk-katolska Kyrkan att deras präster är de enda som har Guds auktoritet att uttala den välsignelse som förvandlar brödet och vinet till Jesu verkliga kropp och blod. Därför hävdar de också att de är den enda kyrka i vilken Jesus fysiskt lever även idag! Låt mig citera ett brev som en av flickorna i vårt arbete fick från en hängiven katolik:

”Att förklara den Katolska Kyrkan skulle kräva flera böcker men i all enkelhet kan sägas att den Katolska Kyrkan grundades av Jesus Kristus när han var här på jorden. Den är den ENDA kyrka som Jesus grundade. Den främsta tillgången i vår kyrka är att Jesus är närvarande i den Heliga Eukaristin – Han är verkligen här i kropp, själ och gudomlighet. Han är Gud och i sin allmakt kan han göra vad än Han önskar och han har valt att vara kvar hos oss till världens ände i form av oblaten i den Heliga Nattvarden.”


Om du nu tror att detta bara är en åsikt uttryckt av någon i utkanten av kyrkan – eller att den Katolska Kyrkan som helhet inte verkligen tror eller lär detta – så ber jag dig att läsa vidare. Detta är nämligen inte bara Roms officiella lära utan i enlighet med kyrkans oåterkalleliga dekret (som kallas dogmer) är den person som inte tror detta in i minsta detalj förbannad och förlorad för evigt.


Kyrkomötet i Trent

Då Europa rycktes med av den vältaliga förkunnelsen i reformationen på 1500-talet samlade Romersk-katolska Kyrkan sina teologer för att under tre årtionden arbetade på framställningen av en trosbekännelse angående transubstantiationsläran. Det dokument som då arbetades fram är ännu idag standarden för Katolsk lära.


När det andra Vatikankonciliet hölls 1963, proklamerade Påven Johannes XXIII, ”Jag godkänner helt och hållet allt som har beslutats och tillkännagivits i Kyrkomötet i Trent.” Vad var det då som Kyrkomötet i Trent beslutade och tillkännagav? Några av de första avsnitten är de följande:


KANON I – ”Om någon förnekar att den högst Heliga Eukaristins sakrament i sanning, verkligen, och fysiskt innehåller Kristi kropp och blod, samt själ och gudom, och därigenom hela Kristus, och säger att Han bara är i det som ett tecken eller bildligt – må denne då vara förbannad!”


KANON II – ”Om någon säger att brödet och vinet förblir i den högst Heliga Eukaristins sakrament tillsammans med vår Herre Jesu Kristi kropp och blod – må denne då vara förbannad!”


KANON VI – ”Om någon säger att Kristus, Guds enfödde son, inte skall bli dyrkad i Eukaristins heliga sakrament, inte ens i den öppna tillbedjan i Latria, och därför inte vördas genom något särskilt högtidsfirande, att den inte skall bäras vördnadsfullt i procession enligt den Heliga Kyrkans lovvärda och universella seder och ceremonier, och att Han inte ska placeras offentligt inför folket för att vördas, och att de som vördar Honom är avgudadyrkare, - må då denne vara förbannad!”


Tillbedjan av hostian (oblaten)

“Du skall inte göra dig någon bildstod [. . .] Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.” (2 Mos 20:4-5). Det andra budet.


“Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” (Joh 4:24)


I Kanon VI talas om en tillbedjan som kallas “Latrian”. Detta är inte endast en “föråldrad tradition,” det utövas ännu idag i stor utsträckning i många mässor. Efter att brödet hävdas ha förvandlats till Kristus av prästen så placeras det i en hållare som kallas monstrans. Inför denna monstrans måste katoliken böja knä och tillbe den lilla oblaten som Gud (denna handling kallas för genuflektion - knäböjelse)! Ibland går de i procession och vandrar då högtidligt med hostian under det att församlingen ger denna bit bröd (!) sin lovsång och tillbedjan.


Den katolska läran att Jesus Kristus är fysiskt närvarande i varje stycke bröd ger upphov till många andra läromässiga och praktiska problem. Till exempel, när mässan är slut, vad händer då med alla överblivna oblater som har “förvandlats till Kristus”? Förvandlas de tillbaka till bröd igen när prästen går hem? Jag är rädd för att det inte är fallet. Enligt Kanon IV från konciliet i Trent förblir de Kristi kött! Tro inte heller att en 400 år gammal pålaga bara är ett manuskript på ett museum någonstans - det efterföljs i sin helhet och utövas med hängivenhet. Som ett exempel har vi här ett citat från en officiell katolsk lärobok för hemmet, publicerad 1978:


“Jesus Kristus upphör inte att existera i brödet och vinet när mässan är över. Dessutom sparas några oblater i alla katolska kyrkor. I dessa hostior (oblater) är Jesus fysiskt och verkligt närvarande så länge som brödet finns kvar. Katoliker har därför en lovvärd vana att “besöka” vår Herre, som är närvarande i deras kyrkor, för att tacka och tillbe honom, för att be honom om hjälp och förlåtelse: ja, för att göra honom till centrum för sina dagliga liv.” Det där är en fantastisk tolkning av hur man gör Jesus till centrum för sitt dagliga liv!


När uppstod den här läran?

Transsubstantiationsläran går inte att härleda tillbaka till den sista måltiden som de flesta katoliker tror. Det var ett kontroversiellt ämne många århundraden innan det blev en officiell trosartikel (vilket enligt katolska kyrkan innebär att det är väsentligt för frälsningen). Tanken om fysisk närvaro framhölls till viss del av några, t.ex. Ambrosius, men det var inte förrän 831 e.Kr. som en Benediktinermunk vid namn Paschasius Radbertus publicerade en avhandling där han förespråkade läran. Även därefter, i ytterligare nästan fyra århundraden, fördes ett teologiskt krig kring denna lära av biskopar och andra, tills det Fjärde Laterankonciliet då det officiellt definierades och kanoniserades som en dogm av påven Innocentius III (en dogm är en lära som aldrig kan återkallas och som har samma auktoritet som Bibeln).


Historikern Tertullianus skriver att när denna lära först började spridas på medeltiden fick det till följd att prästerna blev väldigt aktsamma så att inte en enda smula skulle falla och således skada Jesu kropp eller att den skulle bli uppäten av en mus eller en hund! Ganska allvarliga diskussioner förekom angående vad man skulle göra om någon råkade kräkas efter att ha tagit emot nattvarden. På Konsiliet i Konstanz argumenterade man för att om en nattvardsgäst spillde av blodet (vinet, övers. anm.) på sitt skägg skulle både skägget och mannen brännas! (The Other Side of Rome, s. 21) (För att undvika att blodet skulle spillas började en del i Katolska kyrkan vid slutet av 1000-talet inte ge vinet till församlingsfolket. Slutligen, år 1415, beslöt Konsiliet i Konstanz att lekmän inte skulle få ta del i kalken. Det skall däremot sägas att nattvardskalken, genom en kungörelse från Vatikanen, nu av kyrkorna får erbjudas nattvardsgästerna.)


Katolska kyrkans syn på Bibeln

Innan vi tittar på vad Bibeln har att säga oss om detta ämne är det viktigt att vi förstår den officiella katolska synen på Skriften. Enligt påbud som inte får ifrågasättas hävdar Katolska kyrkan att “Kyrkans tradition har samma auktoritet som Bibeln.” Detta är inte enbart en teologisk ståndpunkt utan gjordes till en trosartikel av samma Konsilium i Trent, år 1545! Återigen, denna lära lever Katolska kyrkan efter ännu idag:



“Kyrkans läror kommer alltid vara i samklang med Bibeln och det är genom kyrkans lära som vi mer fullkomligt förstår sanningarna i den Heliga Skrift. Det sista ordet i förståelsen och betydelsen av vad den Helige Ande säger i Bibeln tillfaller den Katolska kyrkan.”


För att förklara hur man tolkar Bibeln säger de: “...normalt efterforskas Skriftens betydelse av dem som är särskilt tränade för den uppgiften. Och i deras slutsatser vet de att ingen förklaring av Skriften kan vara sann som motsäger det som den ofelbara Kyrkan ständigt lärt.” ("The Spirit of Jesus" Catholic Home Study Instruction Course, Bok #3, s. 94-95.)


Vilken tänkande människa som helst kan förstå att en sådan måttstock för tolkning av Skriften på ett farligt sätt kan användas för att manipulera Bibeln att betyda vad som helst! Vem har inte sett detta i de olika sekterna? Moon-rörelsen, Mormonerna och Jehovas Vittnen hävdar “nya uppenbarelser” och “inspirerade tolkningar” av Skriften för att stötta sina falska läror och de hävdar allihop att den Helige Ande uppenbarade dessa nya sanningar för deras grundare. Man öppnar upp för all möjlig slags villfarelse när man dömer Bibeln efter vad ens kyrka eller pastor lär ut istället för att döma kyrkans eller pastorns lära efter Bibeln!


Bibeltexter som används av Katolska kyrkan

Med detta i åtanke ska vi diskutera de två huvudställena i Skriften som Katolska kyrkan använder för att visa på att Jesus själv lärde ut transubstantiationsläran.


Johannes evangelium 6:54-55: “Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen. Mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck.”


Katoliker blir undervisade att Jesus här förklarar hur han bokstavligen erbjuder dem sitt kött och blod så att de kan få evigt liv genom att fysiskt äta honom. Med bara ett väldigt kort studium av detta Skriftställe i sitt sammanhang (verserna 27-71) blir det klart att Jesus inte talar om fysisk utan andlig mat och dryck.


Man äter mat för att stilla sin hunger och i vers 35 säger Jesus att “den som kommer till mig skall aldrig hungra”. Det är tydligt att Jesus inte lovar evig befrielse från fysisk hunger. Han talar förstås om den andliga hunger efter rättfärdighet och frälsning som finns hos människan. Han lovar dem som vill “komma till honom” att han ska stilla deras hunger efter dessa saker för evigt och därför innebär det att “komma till honom” är det samma som att “äta”! (Se också Matt 5:6, 11:28, John 4:31-34.)


Man dricker också för att stilla törsten och Jesus säger i vers 35 att “den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta”. Därför, att tro på honom är att “dricka”! (Se även Joh 4:13-14.) Det finns ingen som kan säga att Jesus här etablerade ätandet och drickandet av hans bokstavliga kropp och blod för att därigenom ge evigt liv, ty i vers 63 säger han: “Det är Anden som ger liv, köttet är inte till någon nytta. Orden som jag talar till er är ande och liv.” Jesus gör det helt klart, med andra ord, att vi måste äta och dricka för att vi skall ha evigt liv! (Se även Matt 4:4)


Matteus evangelium 26:26 och 28: “Detta är min kropp … detta är mitt blod.” Katoliker baserar hela sitt trossystem på deras tolkning av dessa två verser. De hävdar med fasthet att Jesus i just dessa verser uttalar den första prästerliga välsignelsen som på ett mystiskt sätt förvandlar brödet och vinet till hans kropp och blod. Det fullständigt befängda med en sådan slutsats bevisas med ett enkelt konstaterande: Han var fortfarande bokstavligen där både före, under tiden, och efter det att de tagit del av brödet och nattvardskalken! Han förvandlades inte till någon vätska och bröd - hans kött var fortfarande på hans ben och hans blod fortfarande i hans blodådror. Han hade inte försvunnit för att dyka upp i form av en bit bröd eller en kalk med vin! Låt oss titta närmare på hans ord. Ingen kan förneka att vi här möter ett bildspråk. Jesus sa inte “touto gignetai” (“detta har blivit” eller “har förvandlats till”) utan “touto esti” (“detta representerar, betyder” eller “står för”) (Nya Testamentet skrevs på grekiska). Det är uppenbart att det Jesus sa hade en symbolisk, inte en bokstavlig, betydelse! Han var inte heller den förste i Bibeln som bildligt hävdade att ett glas vätska verkligen var “blod”.


Vid ett tillfälle hörde Davids vänner honom uttrycka en stark längtan att få dricka vatten från brunnen i Betlehem. Trots oerhörd fara bröt sig dessa män igenom Filistéernas här och hämtade vatten från brunnen åt David. När David förstod att dessa män hade riskerat sina liv på detta sätt vägrade han dricka vattnet och utbrast: “Skulle jag dricka de mäns blod, som gick ut med fara för sina liv?” (2 Sam 23:17).


Genom de fyra evangelierna stöter vi på liknande bildspråk: Jesus talar om sig själv som “Dörren”, “Vinträdet”, “Ljuset”, “Roten”, “Klippan”, “den klara Morgonstjärnan”, såväl som “Brödet”. Sammanhanget är skrivet med så vardagligt språk att det är tydligt för vem som helst att Herrens Måltid främst var menat som en åminnelse och på intet sätt som ett bokstavligt offrande. “Gör detta för att minnas mig” (Luk 22:19).


Verkligt hedniskt ursprung

Var kommer den här läran och det att man utövar detta ifrån? Likt många trosföreställningar och riter inom Katolska kyrkan utövades transubstantiationen först av hedniska religioner. Den renomerade historikern Durant sa att tron på transubstantiationen så som den utövas av de Romers-katolska prästerna är “en av de äldsta ceremonierna i primitiva religioner” (The Story of Civilization, s. 741). Syncretismen och mysticismen i Mellanöstern var viktiga faktorer för hur Väst kunde bli influerat, särskilt Italien (Roman Society from Nero to Marcus Aurelius, av Dill). I Egypten brukade präster helga matkakor som hävdades bli Osiris kött (en uråldrig Egyptisk gud av den nedre världen som skulle döma de döda - Encyclopedia of Religions, Vol. 2, s. 76). Transubstantiationsidéen var också karaktäristisk för Mithra-religionen vilkens sakramentala kaka och Haomadryck ligger väldigt nära de katolska eukaristiska riterna (Ibid).


Tanken att äta gudomligt kött var populärast bland folken i Mexico och Centralamerika långt före de någonsin hört talas om Kristus. När spanska missionärer först kom till dessa länder “blev deras förvåning än större när de beskådade en religiös rit som påminde dem om nattvarden - en bild gjord av mjöl blev, efter en präst hade avskiljt det, utdelat bland folket som åt det och proklamerade att det var gudomligt kött” (Prescott's Mexico, Vol. 3).


Varför lär de då ut detta?

Innan vi avslutar vår första krönika måste följande fråga ställas: “Varför behöver Katolska kyrkan ha en lära lik denna? Varför tror de att Jesus vill att de fysiskt äter honom? Det var det som verkligen gjorde mig fundersam när jag förundrad läste igenom Katekesen och läromässig undervisningslitteratur. Svaret på den frågan är dock inte så vacker. Som jag sagt förut så är innebörden och de praktiska följderna av transubstantiationsläran väsentligt värre än läran själv och som ett stort nät spunnet av en arbetsam spindel går Katolska kyrkans läror ut från denna centrala lära liksom ekrar på ett hjul.


I nästa Katolsk krönika ska vi nu noga se på nästa lära som är ett direkt resultat av transubstantiationsläran i officiell katolsk systematisk teologi: “Mässans offer”.


Andra Krönikan - Kommer snart

Foto: Jim Linwood - https://flic.kr/p/5a5SDL

Fotografen har inget med hemsidan att göra.

Foto: Lawrence OP - Fotografen har ingen anknytning till denna hemsida:  https://flic.kr/p/5KSn4R